Jag frågar mig själv hela tiden varför jag änns gjorde det misstaget att inte hålla mig till dig. Och jag undrar om och om igen, hur allt hade varit om jag hade gjort det. Om jag hade stannat.

Jag ångrar mig, men det spelar ingen roll. För det kommer inte på något sätt kunna förändra hur situationen är mellan oss två i dag.

Jag tänker tillbaks, och minns hur allt började. Jag minns hur jävla nära vänner vi blev, på så kort tid. Att du så snabbt fick en sådan speicell plats i mitt hjärta. För det var du värd. Det var ju du som gjorde så att jag under den tiden mådde så bra.

Jag kände mig så jävla trygg med dig, för jag visste då att jag hade någon som allitd skulle ställa upp för mig, någon som alltid skulle svara om jag ringde, och alltid skulle lyssa och förstå.

Du är en av få som jag har kommit så nära, någonsin. En av få, eller kanske den ända som har fått mig att känna på det sättet.

Från att ha stått varandra så nära till att knappt prata längre. Jag vet faktiskt inte anledningen till det. Men vi har varit med om mycket du och jag, våran relation har gått igenom en hel del. Vi har sårat varandra så oerhört mycket. Men ändå undrar jag om dom gångerna vi fick varandra att må bra, överväger dom gångerna vi har sårat varandra? Jag tror det.

Det kanske aldrig kommer bli samma sak mellan oss igen, jag vet inte. Men även om jag är kär i dig eller inte kär i dig, hatar dig eller inte hatar dig. Så kommer jag alltid att älska dig. Det har jag sagt, och det håller jag. Även platsen i mitt hjärta kommer du alltid ha kvar.

Både du och jag vet ju hur jobbigt det är att känna som jag känner nu.

Det är bra att vi har pratat ut om allting nu iallfall. Jag behövde nog prata med både dig och henne. Men mest dig. Det känns bra att du vet hur jag känner, även fast det inte ändrar på något.

Men jag är iallfall inte sur på någon av er, och det vet ni nu. Kanske skönt för er att få veta det iallfalll. Fast för mig kvittar det egentligen om ni tror jag är sur på er eller inte. För i mitt fall så gör det ingen skillnad. Vi kommer ändå inte kunna umgås som förut, och det är inte för att jag har något emot någon av er. Utan för att jag själv väljer att inte utsätta mig för att se er tillsammans. Det känns inte så bra, som ni kanske förstår.

Men jag hoppas att vi, du och jag någon gång kommer kunna umgås som förut. Det hoppas jag verkligen ..

Och om du nu är riktigt kär och lycklig, så ska du veta att jag innerst inne är glad för din skull. Glad för att iallfall en av oss mår bra.