Natten till den 26/4 dog min hund, min allra bästa vän. Han blev bara åtta år, min lilla älskling. Jag hoppas att han har det bra nu, var han nu hamnade, på ett fint ställe kan jag gissa. För det var han värd, han var värd allt. Alla tänker bara att det var en hund. Men han var inte bara våran hund, han var en familjemedlem precis som jag, mamma, pappa och min bror. Det är en sådan enorm tomhet och saknad, ingenting kommer någonsin bli sig likt. Vart man än går i huset så passerar man alltid en plats som påminner om Trams, en plats där han ofta låg, en plats där hans leksaker alltid hamnade på. Allting innehåller ett minne av honom, bara fina minnen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka honom, vad som helst. Jag tycker inte om att kliva in genom dörren längre, inte när min älskling inte kommer springa fram och vifta på svansen och pussa mig med den där långa tungan som alltid väckte mig varje morgon. Jag gillar inte att gå ut längre, inte när jag inte kommer kunna leka med min Trams längre. Ingen hund som står och ber med sina söta hundögon om att man ska kasta hans jävla bollar som man kunde irritera sig så grymt mycket på. Men nu skulle jag kunna stå i flera år och kasta bollar och pinnar åt honom, bara han kom tillbaka. Jag vill känna hans lena päls och blöta nos mot min hud igen, jag vill känna hans närhet. I mina ögon så var han vackrast i världen, och så jävla speciell. Det finns ingenting som kan ersätta honom. I mitt huvud så hör jag ljudet av hans tassar när han går på trägolvet, då rymms jag av en otrolig lycka, men bara någon sekund efter så kommer jag på att han inte finns längre, han kommer aldrig mer komma tillbaka. Jag har nog inte insätt det ännu, inte helt. För jag kan bara inte förstå att han är borta för alltid, att jag aldrig mer i hela mitt liv kommer få se honom igen, aldrig mer. Det känns helt sjukt, helt stört .. hur kan han bara försvinna? Det är så jävla orättvist, han var värd ett längre liv. Nästa gång jag hör hans tassar mot golvet, påväg emot mig, så önskar jag att när jag vänder på huvudet, så ska han stå där också. Jag vill inte bara se en tom korridår, jag vill se honom gå där emot mig. Sättet han lägger huvudet på, lite på sniskan när man säger " Ska vi leka med bollen, vart är bollen Trams?" och sättet han lägger sig på en i sängen och gosar in sig med huvudet under halsen, jag kommer aldrig mer få uppleva det. Jag tror nog att jag aldrig har gråtigt så mycket som den natten han försvann, den sista gången jag skulle få höra han andas och se han lycklig. Den natten kommer vara ett minne för livet, när han tog sina sista andetag, så fanns vi där med honom. Det var skönt att få vara med, skönt att kunna säga adjö. Nu har vi begravt honom på en plats nära oss, så att vi kan gå till graven och prata med honom. För han hör oss det gör han. Han finns här hos oss, han finns i våran närhet psykiskt men inte fysiskt. Han vet att vi saknar honom, det vet han .. för vad blir Trams baklänges? Jo, Smart!