Allt är så förändrat, och det hatar jag. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden för att se vad som kan ha gått så fel. Fast jag är inte säker på om det är något som blivit fel, utan det kanske är meningen att det ska bli såhär. Vi har ju lovat varandra evig vänskap, men det är ödet som bestämmer. Det kanske inte är meningen att vi ska dö hand i hand, så som vi trodde det skulle bli. Hur mycket jag än önskar att det bara kan bli som vanligt, så blir det nog aldrig exakt lika dant som förut. Du har alltid varit nummer ett, genom allt. Du har alltid varit den bästa i mina ögon, och jag har ställt upp för dig. Likaså du för mig. Men det känns inte som om du finns här på samma sätt längre, det är inte dig jag skulle ringa nu om någonting hände. För jag vet inte om du skulle bry dig. Innersinne så vet jag att du och jag är soulmates, men just nu är det som om vi bara är ytliga vänner. 14 år tillsammans, ska det inte bli fler? Vi kan ju inte ge upp nu, eller hur? Vad du än tycker så ska du veta att du har mitt hjärta till100 procent. Jag är besviken, besviken på att varken du eller jag tagit tag i vad som kommit att hända. Det är bådas fel, så vi ska inte skylla på varandra.