Fan vad livet kan vara orättvist och framförallt hårt och väldigt sårande. Jag är tacksam för det liv jag har, men när två av dom som tidigare gjort mitt liv värt att leva plötsligt är borta så önskar man att det var öppetköpt och att man kunde lämna tillbaka sitt för stunden så urkassa liv. Min älskade hund och min bästa kompis, två stycken som inte längre finns i mitt liv. En av dom har jag valt att lämna, det var mitt eget beslut .. för meningen "jag litar på dig" kommer aldrig komma från min mun menat till henne iegn. Men den andra var det inte jatg som lämna, han lämnade oss, det var det ingen som ville. Men gud hade tröttnat på att hans finaste ängel inte längre fanns där uppe med honom. Men det är inte föränns det dyker upp saker som svek och en död hund som man verkligen inser att ingenting varar för evigt. Jag blir besviken på ödet's beslut om hur mitt liv ser ut just nu. Men jag måste leva vidare, och bygga upp minnen med nya vänner och så småningom en ny hund. Det är svårt och det gör ont, det gör verkligen ont inom mig. Men utan min familj och mina vänner, så hade jag inte klarat den här ronden i mitt liv.

Det är problem som dom där som har varit anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. I går var det en vecka sen min baby lämnade oss, en helt vecka utan honom i mitt liv. Det är tomt, helt galet tomt. Men man vänjer sig, inte nu, inte i morgon .. men någongång .. i framtiden. Han finns här hos oss, det gör han .. hans ande vandrar vidare. Det finns saker som tyder på det. Vi har en katt, som är gravid just nu .. väntar kattungar till mitten av sommaren kanske. Hon är iallafall den där tjuriga typen, eller just nu iallfall när hon är gravid. Inte mot oss människor, men Trams (hunden) kunde hon vara en riktig bitch emot, hon fräste och håret reste sig på ryggen så fort han kom i närheten. Men oss männsikor gör hon ingenting emot, hon blir tvärtom mycker mera kelig. Det var här om kvällen, runt nio tiden som min mamma skulle gå in till köket. Katten stog vid matskålarna och trodde som vanligt att hon skulle få mat. Inget ovanligt med det. Men när hon helt plötsligt började fräsa och håret reste sig, då förstog mamma att det inte bara var hon och katten i rummet, utan även våran Trams. Eftersom katten någon sekund efter det gick och strök sig mot min mammas ben och var kelig som aldrig förr.
Jag kan gå igenom huset och bakom mig höra ljudet av tassar mot trägolvet. Det är jag så van att höra, så det är nog bara i mitt huvud. Men han finns här med oss, det gör han.

Har den senaste veckan spenderat mycket tid med Ida, men framförallt min älskade vän Mikaela. Mari har vait i falun på innebandy cup, så henne får jag inte se föränns i morgon. Och Rebecka har haft strul med pojkvännen, så henne har man inte heller sätt så mycket av, får även träffa henne i morgon.
Skola igen då, det ser jag inte fram emot, jag vill ha lov nu. Men men .. kämpa på Lisa!

<3