Nu måste jag skriva av mig lite.

Den här månaden har nog varit den värsta perioden i mitt liv. Även fast det funnits stunder då jag mått kanon, så har det varit fler stunder då jag aldrig mått sämre. Det började den 26 april, när min hund dog. Den natten, det går inte att beskriva med ord. Men jag har aldrig gråtigt så mycket och sen den natten har jag varit helt tom. På valbrog fick jag reda på att min såkallade bästa vän, svikit mig på det värsta tänk bara sätt man kan svika någon på. Det hade kunna varit värre, men det räckte för att jag skulle tappa all pålitligthet för henne. Jag kan inte lita på henne längre. Det känns förjävla illa, och jag har gråtigt mycket över att det aldrig kommer bli samma sak mellan mig och henne igen, aldrig samma relation .. aldrig! Jag har känt henne hela mitt liv, jag var med när hon föddes. Men nu känner jag henne knappt! Och förut kunde jag berätta allt för henne, men nu säger vi inte ett ord till varandra. Jag vet att även hon kan känna sig sviken, men jag kommer aldrig sjunka lika lågt som hon gjorde. Aldrig!
Sen problemen inom familjen. Vi kom mycket närmare varandra efter att Trams (hunden) dog. För vi har aldrig förlorat något så dyrbart förut. Nu har vi bara varandra, vilket har gjort våran relation starkade. Men jag och pappa, vi har våra bråk. Han stör sig på att jag är en typisk tonåring, och jag stör mig på att han är så typiskt vuxen. Vi säger alltid dumma saker till varandra, som man senare ångrar och ber om ursäkt för. Men nu har han gått över gränsen, även fast han inte menade det han sa i dag så kommer jag aldrig glömma det. Det gjorde så fruktansvärt ont att höra sin egen pappa säga så. Han ber om ursäkt. Och jag vet att han bara sa så i stundens hetta när han var sur. Jag förlåter honom, för han är faktiskt världens bästa. Men jag kommer ändå alltid minnas .. för det gör så ont.

Inte änns mina närmsta vänner vet hur jag mår nu. Jag tror jag är jävligt bra på att inte visa något utåt, jag kan skratta ändå. Men det är för att dom gör mig så jävla lycklig. Och jag vill inte lägga mina problem på dom. Även fast jag ibland borde. Dom får ta itu med kill problemen från min sida, allt annat stannar inom mig. Det är inte rättvist att ge dom bekymmer, som egentligen är mina. Det är dom inte värda! Dom är värda guld i mina ögon. Mari, Ida och Rebecka! Dom ända personerna jag litar fullt ut på. Dom ända jag vet som inte kommer förändras som vissa andra gjort. Vi kommer alltid ha samma stakra relation till varandra. Och om inte, så dör jag.

Jag skrev detta för att jag verkligen behövde skriva av mig. Jag skiter i vilka som bryr sig och vilka som läser eller inte. Jag har bloggen för att jag vill, inte för någon annans skull.

Nu ska jag äta middag, sitta där och fejk le så att jag sedan kan åka här i från ... och slippa alla problem bara för en stund.